cocoilivet

Fredag 2010-02-26 kl. 22.07.


Äntligen så har kylan släppt lite av sitt grepp..längtar till -5 med sol som värmer i ansiktet och takdropp.

Nu så börjar jag närma mig "4 veckors-gränsen" sen jag opererades. Enligt läkaren så skulle man känna en markant  förändring både fysiskt och psykiskt efter 4 veckor! Det tar så lång tid att läka ihop, men jag  börjar känna mig mer rörlig!
Nu är det sååå härligt att promenera, det sträcker i såret men det får man nog leva med! Huvudsaken är ju att jag själv känner mig levande!
Under min tid  efter operationen, på lassa och hemma och alla mina nära och kära som har ställt upp så himla bra, så har jag träffat otroliga många änglar....Änglar i alla dess skepnader. Dessa änglar har fördrivit tiden med mig på lassa, hjälpt mig hemma med ALLT, kommit med blommor, hälsat på och funnits till hands, skickat varma hälsningar genom människor och FC samt tagit promenader och ätit/fikat och surrat med mig nere på stan. ..ringt  och smsat... ja  ALL den support som man bara kan drömma om!!
Det jag har känt är att man har brytt sig om lilla mig och den känslan är helt otroligt underbar!!
Det gör också att man känner att livet är så helt otrolig underbart att leva!! Det är tack var alla dessa änglar som finns i min närhet och som vakar över mig...TACK alla underbara männskor..love you!!

Vi har varit på begravning i Nordmaling idag. Min svärfars syster har begravts. Det var jätte fint. Kyrkan var otroligt vacker, med jätte fina målningar på Jesus och änglar. Jag satt och beundrade dessa målningar väldigt länge, eftersom vi var i god tid och var nästan ensam i kyrkan.
Kalle (min svärfar) var vid gott humor som han faktiskt nästan är för jämnan fast sina krämpor och sjukdomar.
Han satt och spanade på de människor som fanns i kyrkan vilka var prästen, ljudteknikern och begravnigsbyråkillen + jag och Erik.
Efter en stunds betänkande säger Kalle besviket:- Ja, det är då bara gam gubbar här..
Ljudteknikern som höll på att fixa bakom Kalle, som Kalle dessutom inte sett, stack fram huvudet och sa:
-Tack för den..jag har då inte hunnit till pensionsåldern än..
Vad vi skratta, han är helt underbar min svärfar...Så himla bra humör och humor. Det är det som håller honom vid liv, för frisk är han inte!! Så där satt vi och skratta innan begravningen.,så himla befriande!!!
Till sist hade alla kommit och vi hade satt oss i bänkarna. Kalle satt i sin rullstol i gången vid raden där vi satt (Erik, jag, Eriks syster Maria och sambo Myles). Det drog ut på tiden och alla undrade varför inte prästen började. Då säger Kalle HÖGT och tydligt över hela kyrkan:- Jag tror att "spelemannen" (kantorn) är sen!!!
Ja, vem kan hålla sig för skratt en sådan gång!

Skratt och gråt går ju hand i hand. Under begravningen fick man uppleva att saknaden efter Kalles syster var  otroligt stor. Det var några barn som saknade sin mormor oerhört! Det kändes verkligen i hjärtat, tårarna rann!!
Men samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att man får vara glad för att i nästa stund få va ledsen!
Det har då hjälpt mig genom livet!

Jasmines "avskedsuppmaning": Jag hade fått mitt andra barn Nathalie och min bästa kompis Cilla var på besök för att se på underverket. Till saken hör att jag och Cilla är lika bra på prata vilket gör det helt otroligt roligt att träffas och prata när vi dessutom inte hade träffas på ett tag (som det var den här gången). Så vi surrade och surrade. Det här tyckte Jasmine var lite jobbigt för helt plötsligt så fick ju inte hon all uppmärksamhet, och dessutom så hade hon fått en lillasyster som tog plats! Så helt plötsligt så går den söta lilla ungen och hämtar Cillas skor från hallen. Hon går in i köket där vi sitter och surrar. Ställer Cillas skor brevid hennes stol på golvet och säger. - Nu ska du hem.....!!

Så fortsätt att skratta livsandar/änglar så hörs vi ...I morrn ska jag och min älskling gå ut och äta och ha det mysigt..Det va ett tag sen! Kram på er!