cocoilivet

Fredag 2010-02-26 kl. 22.07.


Äntligen så har kylan släppt lite av sitt grepp..längtar till -5 med sol som värmer i ansiktet och takdropp.

Nu så börjar jag närma mig "4 veckors-gränsen" sen jag opererades. Enligt läkaren så skulle man känna en markant  förändring både fysiskt och psykiskt efter 4 veckor! Det tar så lång tid att läka ihop, men jag  börjar känna mig mer rörlig!
Nu är det sååå härligt att promenera, det sträcker i såret men det får man nog leva med! Huvudsaken är ju att jag själv känner mig levande!
Under min tid  efter operationen, på lassa och hemma och alla mina nära och kära som har ställt upp så himla bra, så har jag träffat otroliga många änglar....Änglar i alla dess skepnader. Dessa änglar har fördrivit tiden med mig på lassa, hjälpt mig hemma med ALLT, kommit med blommor, hälsat på och funnits till hands, skickat varma hälsningar genom människor och FC samt tagit promenader och ätit/fikat och surrat med mig nere på stan. ..ringt  och smsat... ja  ALL den support som man bara kan drömma om!!
Det jag har känt är att man har brytt sig om lilla mig och den känslan är helt otroligt underbar!!
Det gör också att man känner att livet är så helt otrolig underbart att leva!! Det är tack var alla dessa änglar som finns i min närhet och som vakar över mig...TACK alla underbara männskor..love you!!

Vi har varit på begravning i Nordmaling idag. Min svärfars syster har begravts. Det var jätte fint. Kyrkan var otroligt vacker, med jätte fina målningar på Jesus och änglar. Jag satt och beundrade dessa målningar väldigt länge, eftersom vi var i god tid och var nästan ensam i kyrkan.
Kalle (min svärfar) var vid gott humor som han faktiskt nästan är för jämnan fast sina krämpor och sjukdomar.
Han satt och spanade på de människor som fanns i kyrkan vilka var prästen, ljudteknikern och begravnigsbyråkillen + jag och Erik.
Efter en stunds betänkande säger Kalle besviket:- Ja, det är då bara gam gubbar här..
Ljudteknikern som höll på att fixa bakom Kalle, som Kalle dessutom inte sett, stack fram huvudet och sa:
-Tack för den..jag har då inte hunnit till pensionsåldern än..
Vad vi skratta, han är helt underbar min svärfar...Så himla bra humör och humor. Det är det som håller honom vid liv, för frisk är han inte!! Så där satt vi och skratta innan begravningen.,så himla befriande!!!
Till sist hade alla kommit och vi hade satt oss i bänkarna. Kalle satt i sin rullstol i gången vid raden där vi satt (Erik, jag, Eriks syster Maria och sambo Myles). Det drog ut på tiden och alla undrade varför inte prästen började. Då säger Kalle HÖGT och tydligt över hela kyrkan:- Jag tror att "spelemannen" (kantorn) är sen!!!
Ja, vem kan hålla sig för skratt en sådan gång!

Skratt och gråt går ju hand i hand. Under begravningen fick man uppleva att saknaden efter Kalles syster var  otroligt stor. Det var några barn som saknade sin mormor oerhört! Det kändes verkligen i hjärtat, tårarna rann!!
Men samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att man får vara glad för att i nästa stund få va ledsen!
Det har då hjälpt mig genom livet!

Jasmines "avskedsuppmaning": Jag hade fått mitt andra barn Nathalie och min bästa kompis Cilla var på besök för att se på underverket. Till saken hör att jag och Cilla är lika bra på prata vilket gör det helt otroligt roligt att träffas och prata när vi dessutom inte hade träffas på ett tag (som det var den här gången). Så vi surrade och surrade. Det här tyckte Jasmine var lite jobbigt för helt plötsligt så fick ju inte hon all uppmärksamhet, och dessutom så hade hon fått en lillasyster som tog plats! Så helt plötsligt så går den söta lilla ungen och hämtar Cillas skor från hallen. Hon går in i köket där vi sitter och surrar. Ställer Cillas skor brevid hennes stol på golvet och säger. - Nu ska du hem.....!!

Så fortsätt att skratta livsandar/änglar så hörs vi ...I morrn ska jag och min älskling gå ut och äta och ha det mysigt..Det va ett tag sen! Kram på er!

2010-02-24 kl. 20.40

Ja, då stiger man upp på morgonen men det känns inge bra. Kollar in såret på magen som varit så fint och läkt så bra..! Men huuuva, det blöder och vid närmare koll så är det ett hål i magen (i såret)!!
Ja, då letar man upp alla telenummer som man fått genom sin tid på "lasarettet". Ingen svarar, kommer jag fram "så finns det inga fler tider tillängliga i dag"...Men K!!
Til sist så hittar jag ett sk. "akutnummer" som jag ringer. En vänlig kvinna svarar och förklarar att eftersom det gått så länge sen jag opererades (2 veckor) så ska jag ringa distriktssköterskan på v-centralen.
Sagt och gjort så gör jag det! Jag sitter med ett krampaktigt grepp om magen, en kaffekopp och telefonlur i örat, och är helt säker på att maginnehållet är på väg ut.. Kvinnan som svarar på v-centralen tycker att det här är avdelningen där jag opererades som ska ta hand om det och inte dom på v-centralen!!
Men får jag fråga???? Vad ska mer hända innan dom begriper att jag inte törs röra mig i fall att det skulle hända något drastiskt! Jag fixar inte sår på mig själv!

Efter trafikolyckan hade jag ett gäng med sydda sår under mina gipsade ben. Såsom ni vet så måste man byta gips efter ett tag, och när det skulle göras av två hurtiga grabbar på ortopeden så svimmade jag och vaknade med huvudet i golvet och benen i taket och två oroliga sköterskor som försökte få liv i mig! Nej,huuva..
När barnen var små och gjorde illa sig så fick jag stålsätta mig för att hjälpa dom men så gick det bättre när det var sår på någon annan än på mig själv!!

Efter många om och men så får jag denna "vältaliga" tanta på v-centralen att förstå att får jag inte komma dit nu, så får hon komma och hämta mig personligen och det tror jag inte hon hade tid med..konstigt va???
Rörmokarn får rycka ut som "färdtjänst" och till sist hamnar jag hos en väldigt gullig dam som trycker och klämmer och klipper och klistrar ihop detta "a hole in one"..Ingen infektion, det har "bara" inte läkt som det ska!
Men det bästa av allt: INGET ÄR PÅ VÄG UT...och resten av såret har läkt jätte fint!!
Vilken pärs! Jag var helt slut när jag kom hem! Nu känns det mycket bättre.

Det är ju bara att hålla med att "det som inte går laga med tejp det är inte värt att laga"..eller hur det var!!?

Bellans sovande bulldeg: Jag skulle baka bullar och hade precis fixat ihop bulldegen (ca 1 liters deg) för jäsning. Degen låg på arbetsbänken i köket med en bakduk över sig. Jag gjorde mig en tur in i tvättstugan och när jag kom tillbaka till köket så var degen borta! Bara bakduken var kvar! Vadan detta? Vem har försvunnit med degen?
Så jag började leta i hela huset. Det var bara jag och Bellan hemma och hon var också försvunnen!
När jag kommer in i vardagsrummet får jag se en bulldeg som ligger på rumsbordet och en liten busunge som står och tuggar bulldeg för fulla muggar! Ja, vad gör den "pedagogiska " föräldern då??
Jag förflyttar degen tillbaka till ursprungsläget och föklarar för Bellan att ska det bli några goa kanelbullar i dag till fikat så måste degen faktiskt få sova/vila ett tag. Annars orkar den inte förvandlas till några bullar???????????
Det gick hem och efter det så hade jag alltid en liten gullig Bellan som stod och klappade degen försiktigt och sa att den skulle sova gott när jag bakade bullar! Hon slutade faktiskt efter några år..funkar inte längre!!! Typiskt va?

Ja, nu ska ni ha det gött och så hörs vi framöver! I morrn ska jag "luncha" med en "gapahasch" från kören..ska bli riktigt skoj..Ett fast grepp om magen igen...dessa tokar!!

2010-02-22 kl 21.30


Vad om är duktiga våra OS-kämpar..Dom åker skidor hela tiden. Jag försöker hänga med och ibland är tvn i rummet på, och datorn och tvn i sovrummet och dom åker skidor i alla "apparaterna"!!
Problemet att efter jag tittat ett tag så får jag ont i magen när jag ser hur dom stakar och stakar. Ibland lättar dom rent från marken och bara flyger iväg. Varje gång dom tar i så känns det i mitt operationssår och jag tänker "det där skulle jag aldrig fixa"! Men jag har aldrig längtat till ett skidspår eller en slalombacke så mycket som nu!
Jag vill också! Jag tror aldrig folk har tränat och rört så mycket på sig som just dessa 6 veckor som inte jag är i den bästa formen. Men då kommer trösten från min kära rörmokare: - Man behöver inte vara nyopererad för att inte kunna vara med i OS, det finns väldigt många som inte platsar där. Du behöver inte vara orolig, varken du eller jag skulle ha varit med där även om du inte opererat dig!
Tack för supporten, känns redan bättre!

Åkte upp en tur till stugan i Bastuträsk i kväll för att kolla läget! Snö och åter snö och 19 grader kallt. Nu längtar jag till vår och värme. Känns väldigt avlägset med sol och bad, men tänk så skönt! Jag tror inte människan är gjord för att leva i kyla hela livet. När jag blir gammal vill jag bo utomlands på vintern och i Sverige på sommaren. Saknar jag vintern får jag väl åka hem till vintern ett tag, så blir jag nöjd.

Jag och en arbetskompis (min underbara Anki, finns ingen som hon..) anmälde oss till en salsakurs i höstas. Först var vi och prövade på Folkets Hus en lördag. Ja, intressant tyckte vi, det här kan ju vara nåt! Få i gång rumpan och höfterna (ännu mera än vanligt)!
Ja, det blev verkligen åka av..och varmt! Tänk vad varmt det ska vara i Kuba (där salsan kommer ifrån) när dom dansar hela tiden..Vi dansade endast en gång i veckan, på måndagar mellan 19:30- 21.00. Men värmen räckte till ändå..och vad vi skrattade, vilken endorfinkick!!
Jajemen, det var ju då en ny värld. Det var för både nybörjare och icke nybörjare. Vilken rang vi tillhörde det var svårt att veta, det kanske finns något som heter -"före nybörjare".? Ja, det blev som ett enda räknande till 1, 2-3eee hela kursen. Sen skulle ju kroppen hänga med också. Precis när man fått kläm på det hela, var det något nytt man skulle lära sig. Så efter kursen var slut tänkte vi gå nybörjarkursen en gång till för att verkligen få kläm på det hela, men det får bli när min mage sitter ihop med resten av kroppen. För annars kan det bli spännande...
Men det var verkligen kul och det är sånt här som är utvecklande när man testar sånt som man aldrig trodde man skulle ha gjort för några år sen. Som när jag var på bilbingo med Linda G. Men det tar vi en annan gång!!

Nathalies nya telefon: Jag stod i köket och vispade ägg med elvispen när det helt plötsligt började ryka och slå gnistor ur apparaten. Jag fick panik och öppnade köksfönstret och slängde ut elvispen i snön. Det fräste till i snön ett tag sen dog den helt. Eftersom jag bakade så fortsatte jag mitt bakande i stora hushållsassistenten och glömde bort elvispen som låg i snön.
På eftermiddan kommer tjejerna hem från skolan. Dom ville inte komma in direkt eftersom det hade snöat och det var en snökoja som hägrade och som skulle byggas! Jag fixade fika och gick ut för att hämta tjejerna för att se vad dom byggde. En snöigloo hade dom byggt och när jag kröp in för att se vad dom gjorde fick jag se Nathalie sitta på golvet i kojan och prata i telefonen så andäktigt! Ja, och vad tror ni det var för telefon, jo min elvisp!
Det kallar jag återvinning!

Ha ett bra OS-tittande allihopa och använd magen, så hörs vi!!

Söndag 21/2 kl. 12:42

Den här helgen har verkligen varit i musikens tecken..Så himla trevligt!
Inför fredagens tjejmiddag stämde jag gitarren och tog med den så vi spelade, gapade och sjöng under matlagning, middag och hela kvällen tills vi blev faktiskt less, tro det eller ej?
Vi tog oss aldrig ut i nattvimmlet, men det brukar vara så ibland att man har så himla trevligt så man kommer sig inte ut..
Mina favoriter på Melodifestivalen på lördan var Alcazar, gillar discogunget kan man säga.. Men vi får inte glömma herrarna som tog guld och brons i natt. Min älskade rörmokare hjälpte till stående framför tvn! Med hans hjälp så blir det många medaljer detta år, tänkte mest på hans aktiva "sportande" framför tvn....

Jag är uppvuxen med disco, pop och hårdrock och allt annat blandat smått och gott!
Vi har alltid sjungit i min familj. Min pappa var väldigt musikalisk och musik betydde mycket för honom. Han dog när jag var 15 år, så jag är glad så länge han fanns i livet och kunde lära mig lite om musik i alla fall. Han var en jäkel på dragspel, fiol. Dragspelet fick jag ärva, men jag skäms jag har inte börjat spela på det än..Jag fastnade för gitarren efter skolans obligatoriska flöjtspelande! Jag minns att jag övade på min blockflöjt för en uppspelning i skolan när vår gamla katt kom och bet mig i hälsenan!!!! Säger ganska så mycket om hur vackert det lät!!

Jag och mina två systrar har alltid sjungit tillsammans, vilket har varit hur härligt som helst!
Under en bättre period under mina äldsta systers (Birgitta) cancerbehandlig började vi sjunga i en gospelkör! Det var så himla skoj! Kände som gunget var verkligen rätt och så fick vi träffas en gång i veckan och göra nåt kul tillsammans. Efter Birgitta hade dött kunde jag inte förmå mig att gå till gospelkören. Allt påminde om henne, sånger, ja allt! Så jag slutade! Min andra syster (Anita) fortsatte tappert ett tag till, sedan helt plötsligt la dom ner kören och så var det över..Sorgligt! Vår stora livskraft..SÅNGEN & MUSIKEN....!

Jag genomgick en skilsmässa 2004 som var jobbig och smärtsam. Det resulterade i att vi sålde huset och flyttade till stan med gemensam vårdnad om våra tre flickor. Ännu en sk. livskris kan man säga, nåt som man får kämpa för att gå igenom och komma på fötter igen! Hade precis kommit tillbaka efter min trafikolycka, börjat jobba och känna att jag kanske fixar det här! Det här blev en jobbig period för mina tre tjejer som var i en känslig period i livet, 13, 15 och 17 år gamla! Dom har kämpat bra och är självständiga duktiga damer i dagsläget! Jag är riktigt stolt (som bara en mamma kan vara)!! Älskar er så himla mycket  tjejer...

Hösten 2006 så åkte min andra kära syster, Anita på en stroke. Varför är döden i hälarna på en hela tiden?? När den lix har börjat jaga en, så blir det fler som följer med, verkar det som??Anita låg på lassa ett längre tag och hade jätte ont i huvudet. Jag fick panik...inte hon också..lämna mig inte!!!
Anita kämpade vidare och kom sakta tillbaka med vissa bestående skador och denna otroliga trötthet som infinner sig när man har drabbats av en stroke. Sakta men säkert har hon kämpat sig tillbaka till livet och på jobbet (inte heltid). Hon har gjort en smärtsam och krävande resa, som hennes familj, för att inte tala om hennes man Peter har fått åka med på! Underbara människor älskar er..

När jag hade bott i stan ett tag så upptäckte min arbetskompis en annons om en gospelkör på Hedlunda som sökte människor som gillade att sjunga! Jag kontaktade syrran direkt, det var dags för ett nytt försök i "sångvärlden".. Jag visste ju inte heller om hon skulle fixa att sjunga efter stroken, men det var dags att byta kör och se framåt och lära känna nya människor! Den "gamla" kören men syrran Birgitta var nu som ett härligt minne som var bra och den kören behövdes då det begav sig!
Vi provade och var fast direkt, vilka härliga människor, helt underbara! Vi hade hittat det igen!! En liten "oas" där vi kunde träffas igen. Nya sånger och människor!
Syster Birgitta fick vi ha i våra hjärtan och hon var med oss på övningar ändå,men på ett glatt sätt, underbart!!

Jag har nu haft ett uppehåll från kören pga min operation. Ja, som ni vet så sjunger man med magen och det är ju det som är problemet, där är ju mitt operationssår. Dessutom så skrattar vi så mycket på kören så då hade jag den mesta tiden bara fått hålla mig om magen. Det hade då inte blivit nån sång...Men snart så kan "gapahaschen" vara med, vänta bara..!

Jasmines stövlar: Man försöker ju få sina barn att klä på/av sig så snart dom är nåt år. Inte springa in med smutsiga skor, ta av sig ytterkläderna i hallen, ja allt för att slippa ha kläder och smutsiga skor och skoavtryck i hela huset. Barn är ju så impulsiva, vill gärna springa i direkt och berätta vad som har hänt etc, etc.
Som förälder så tycker man ju att man tjatar och påminner, förklarar hela tiden under nästan hela deras uppväxt. Mina barn var ju inga undantag. Men..Jasmines skulle hälsa på mig på Astra Zeneca och hade innan fått en nya  röda stövlar, som hade blivit hennes favoritskor. Hon ville ha på sig dom jämt, man fick inte av henne dom! Men när Jasmine kom till mitt jobb och klev in genom första dörren innan receptionen (finns två dörrar) blev hon stående och funderade vart hon skulle hänga upp sin jacka. Hon sökte efter en krok eller nåt liknande. Men hittde inget, varav hon behöll jackan på. Hör och häpna så tog hon sina små stövlar (st. 28) och ställde dom precis innanför ytterdörren så prydligt, sen gick hon in till receptionen. Hon tycte hon var så duktig. Mamma tjatade ju hela tiden "ta av dig skorna" när man kom in i hallen, så nu hade hon ju gjort det. Men sen att det var tusen dörrar till innan du kom in till själva AZ visste ju inte Jasmine. Så där stod stövlarna tills vi skulle hem och alla som gick ut genom ytterdörren undrade vem som var ägaren till dessa små skor. Så det man förstår efter att barnen har vuxit upp, är det man tror är helt omöjligt att lära dom sköter dom exemplarisk. Bara dom kommer hemifrån och helst när vi föräldrar inte är i närheten! Dom är otroligt dukiga!! Riktiga överlevare!

Ja, då var den är helgen över och en ny vecka närmar sig..ska försöka göra mig en tur på stan i veckan.Vi kanske syns livsandar! Kram på er!

Fredag 19/2 kl.11.21
Vaknade i dag och kände att det skulle bli en bra dag, ingen ska få förstöra den..en riktig bra fredag ska det här bli! Positiv inställning till allt så ska det här gå vägen.
Efter en god frukost klädde jag mig varmt och tog mina ben och började gå här på den underbara sidan av TEG!
Min plan för att komma tillbaka är att uttöka stegen för varje dag, och även hastigheten. Men så här i början så är det nog mest längden på sträckan som räknas!
I alla fall så var det kallt och blåsigt ute och solen var som bakom nåt moln så jag intalade mig att slutföra promenaden efter dryga 40 min, så jäkla nice var det inte!

Efter min trafikolycka var vägen tillbaka vädigt lång innan jag blev "allright". När allt gips var avlägsnat så började jag med små promenader för att sakta öka upp konditionen. Det funkade riktigt bra och glädjen var obeskrivlig är jag kunde köra mitt första pumppass! Med lite hjälp kan jag säga, för att bara ta sig ner till golvet för situps var ett projekt! Jag började tillbringa väldigt mycket av min tid på TRÄNA och Katta introducerade mig för denna spinningcykel..Fy usch tyckte jag!
Jag hade alltid kört step och pump men efter ett gäng spikar i fötterna så var stepbrädan nåt som jag endast kunde vila arslet på och inge mer (funkade bra vid det tillfället alla fall)!
Så jag började genomlida spinningpass efter spinningpass och till sist var tanten fast..helt enkelt "kär" i denna otroliga sak som en cykel! Ett helt nytt liv öppnade sig och jag cyklade och cyklade! Så skonsamt för lederna fast jag hade skador, men så otroligt jobbigt. Har aldrig förut svettats på själva smalbenen.. nu svettades jag i princip över hela kroppen! Så stepbrädan använde jag till pumpen så lite fick jag ju ändå användning av den!
Nu är jag i detta läget som kallas för "abstinens efter en spinningcykel"..räknar dagarna tills jag ska kunna sätt ner rumpa på en sadel för att få träna bort stress, problem och få denna underbara endorfinkick som är det bästa som finns!! Till veckan ska jag ta benen till Träna bra för att få känna sig "hemma i gymvärlden igen" och träffa alla härliga människor som jag verkligen saknar!
Träna var ju halva ens liv, nu är det sjukhuset som har tagit den platsen...huuuva!!!





Emma i full action på en spinningcykel!!!Nice..



Bellans flyttahemifrånteori: Vi hade syrran från stan och de äldre kusinerna på besök och diskussionen runt fikabordet var att äntligen flytta hemifrån! Bellan satt med sina stora ögon och bara lyssnade förstummat!
Flytta varför ska man flytta??Känslan som infann sig runt bordet var ju att det var något stort och alla ville göra det och alla var så stolta över när man skulle åstakommit denna flytt..
Till sist kom lilla Bellan krypande upp i famnen och hennes gosiga armar slöt sig runt min hals och så viskade hon försiktigt i mitt öra.. -
-Mamma , jag ska aldrig flytta hemifrån. Jag ska bo med dig heeela livet!!

Ja, mina livsandar nu ska jag ta och fräscha upp mig och gå och shoppa mat med grannen inför kvällens stundande fest! Så kul! Så ha en riktigt "fredagsmys kväll" med alla nära och kära och glöm inte OS-hockeyn!!!
Kram på Er!

Torsdag 18/2 kl. 18:24
Sovit bra i natt, vissa nätter funkar värktabletterna bättre vilket innebär en bättre sömn.  Men morgonen blev ändå ett lite av ett omtumlande när jag kom i hop mig med Bellan om "inköp av frukostpålägget"...Inget allvarligt enligt henne, men själv blev jag så förbannad att jag klädde på mig och började trava/masa i riktning mot ICA.
Hade det inte varit för operationssår och för ett väntande besök av gulliga Caroline med hennes 3 veckors underverk Harry, så hade jag väl varit i Skellefteå nu med ohyggliga buksmärtor! Så tack Caroline för att du verkligen kom som en ängel hem till mig i dag..det behövdes! En skänk från ovan..och fina tulpaner fick jag!!
Alla fall så vände den argsinta damen hem och kokade kaffe och redde ut det "värsta" med Isabelle alias "Decibelle". Dags för längre promenader på dagarna...
Till saken hör att denna underbara 18-åring har ADHD + ett morgonhumör som jag rear ut varje morgon.. så kom och köp..Bellans morgon humör!!
Allt som händer runt henne är inte hennes mening att medvetet vara dum eller elak. Hennes sjukdom ställer verkligen till det för henne själv och alla andra.  Myckt tålamod och oerhört mycket kärlek är väl vår medicin till henne + Strattera enligt läkarens ordination (visst Bellan?).
Gick en föräldrautbildning för tonåringar (efter hon fått sin diagnos) som poängterade verkligen mycket i att man skulle lära sig tålamd och åter tålamod..Räkna till 20 istället för 10.. och inte gå i taket för ett sk. kallat litet problem, allt som händer är relativt!
Det är viktigare att ungen kommer hem än hänger på Vasaplan. Problemet med blöta handukar och ett rum som ser för j-v ut är därför ett väldigt litet problem! Så det känns som man har verkligen fått tänka om gällande dessa missförstådda barn som inte kan sitta still på lektionerna och som kallas för problembarn. Precis som Emil i Lönneberga som ville så väl men det blev så fel! Barn som är så missförstådda. Allt pga denna sjukdom som gör att dom inte kan fokusera och blir rastlösa och inte kan sitta still. I Bellans fall är hon jäkligt praktisk och en hejare på att laga mat! Vilket vi tycker är jättebra, och hennes kompisar med!
Love you Bellan, det vet du, efter allt som vi gått igenom!!

Jag fick ju höra barnjoller idag ifrån lilla Harry, tre veckor gammal. Så himla söt kille. Stora blåa ögon och så himla fin. Känslan att hålla i en liten bäbis är så enorm, lukten, små fingrarna och tårna..helt otroligt!
Kändes verkligen avlägset sen man hade en sådan liten i sin vård! Det börjar blir över 18 år nu..!
Mamman Caroline var så himla fräsch och såg ut som hon hade inga vaknätter med ammning..men Harry var en snäll kille hela tiden som han var på besök så han är nog en exemplarisk liten son.
Efter ett sådant besök så väcks ju moderskänslor till liv, men det var bra att få träffa en nästan nyfödd efter mitt ingrepp. Helt plötsligt så kommer man ihåg vilket heltidssjobb det är att ta hand om en sån liten. Hur dagarna och nätterna som var fullspäckade av att man "bara" tog hand om sina barn..
Så jag är helt övertygad.. jag har fött de barn jag ska ha och nu väntar jag på barnbarnen...Jag säger bara..
" nu unga får ni ta över....!

Nathalies barnplanering: Det hade varit en hektisk morgon innan vi äntligen skulle ta oss ut i snön. Jasmine (ca 3 år gammal) hade klätt sig snabbt och var redan ute. Nathalie (ca 2 år gammal) dolade på och var inte på hugget att gå ut denna morgon. Vi hade haft några duster innan hon började klä på sig. Isabelle låg i vagnen fullt påklädd och skrek, varm som attan. Då hör jag att Bellan måste bytas blöjor på igen och yttterdörren öppnas och Jasmine sticker in huvudet. -Jag är kissnödig , Mamma! . Jaha, då var det bara att börja om med allihop, idag kommer vi aldrig ut, tänkte jag.
Då kommer Nathalie, som tagit av sig alla kläder och sätter sig på golvet i hallen och lägger huvudet på sned , tittar på mig och säger. -Mamma, jag ska inte ha många barn, för jag tycker att det ser så jobbigt ut!!

Ja, vad säger man och vad ger man för signaler till sina barn???Ja, ha det gott livsandar så hörs vi morrn, äntligen fredag!! Kram på er!

Onsdag 17/2 kl. 19.23
I dag har jag besökt jobbet en sväng och fixat med sjukintyg och annat..Träffat arbetskompisar och en sk."arbetscoach"..mmm intressant!
Så blev det en sväng till Viktoria för go fika med modern och syster Yster..vad dom surrade jag blir helt slut i huvudet! Vad är det jag har opererat..huvudet eller? Man kan ju undra???
Det tar på kroppen och dess krafter att bli opererad..Behövs mycket energi till att läka kroppen!
1999 var jag med om en trafikolycka! Frontalkrock i 70-80 km/tim.
Hej ba! Döden lurade den gången med, men ja sa nej.....punkterade lungor och revbensbott och en hel massa frakturer, puh! En jäkla kamp för att komma tilbaka. Fick lära mig att gå igen, som när man var liten.
Mycke tårar, att det finns så mycke tårar i en människa?
Ifrågasatt verkligen meningen med livet och det som kallas "ödet", och hur man kan påverka sitt öde.
Kändes som om nån hade dragit ut kontakten på mig, allt stannade bara av! Hela livet.
Min almenacka var på den tiden fullbokad. Tre tjejer i åldern 8, 10 och 11 som fick sin livs chock när deras mamma höll på att stryka med! (Ja, kanske min dåvarande man med??) Jag hade ju planerat  och planerat men det var dags att sluta med det..och bara överleva, att få äta frukost och tvätta/duscha sig på dagen. Sen var man helt urlakad av kraft.
Till saken hörde också att mina underbara stora syster insjuknade ännu en gång av denna hemska cancer vid samma tillfälle. Hon kämpade med behandlingar och behandlingar. Men var ändå min ständige följeslagare och besökare hemma. Vi bodde grannar, vilket underlättade!
Till sist blev hon inlagd och kom allt mer sällan hem, tills sist aldrig!
Jag hade då opererat mig ytterligare en gång i min fot och var sjukskriven och sätt mig bakom ratten och började bestiga berget: köra bil efter trafikolycka!
Jag hade börjat att rehabilitera/träna och efter träningen tog jag med mig lunch alt. middag och körde upp till Birgitta på lassa och satt där i timmar och käkade/surrade/sov eller känslan att finnas till för henne som hon funnits för mig när jag var som sämst!
Hon var ju stora syster och dom ska ta hand om sina små syskon...hjälp vilken känsla jag brottades med..jag var ju minst och sladdis och hade alltid kommit till Birgitta för hjälp...Nu var hon så hjälplös.
I augusti 2001 gick Birgtta bort och förlusten var så stor. Jag saknar henne så oerhört..
Hon gav mig en kylskåpsmagnet där det stod: -"life is happening while you are buzzy doing other things..."
Birgitta kände sin lilla syster.. full huggning och ville göra allt och vara med överallt och livet bara hände hela tiden.. tills min olycka och hennes cancer dök upp! Ska det vara så att det ska göra ont för att man ska fatta att man bara har livet till låns, innehörande dessa männisor som man älskar och som verkligen betyder nåt för en!
En stor förändring var på att hända med mig...inget var självklart längre! Det var dags att leva i nuet och ta vara på allt som fanns runt om en..
När jag nu äntligen tog mig på toa alldeles själv efter min senaste operation (den med livmodern) så kände jag förändringen komma i fatt mig ännu starkare (flashback). Jag var ju självgående, kunde klara mig själv, jag levde efter operationen.!!!!
Jag har haft den förmånen att fått tre egna underbara barn (+ 4 st bonusbarn) och hittat
verklig kärlek i livet (min älskling Erik) och kunde bara vara så jäkla tacksam!!!Livet har ju börjat igen!!!


Tänkte jag skulle göra små inlägg, som jag kommer i håg från mina barns uppväxt med lite tokroliga saker som dom sagt i slutet av mina inlägg, så här kommer den första:
Jasmines fula ord.. Jasmine var jätte arg på lilla syster Nathalie och stod soch skrek åt henne och bråkade om en leksak som Nathalie tagit. Jasmine visste att man sa inga svordomar eller fula ord så hon tänkte och tänkte för att komma på något bra som hon skulle kunna kalla sin lilla syster, så till sist så kom det...
- du din, din, din STÖVEL..
Jasmine hade hört att vi vuxna sa skitstövel, men tyckte det lät hemskt. Varav stövel var det värsta hon kunde komma på!
Allt för i dag livsandar, mera i morrn om hur livet kan bli som det är nu! Kram på er!

Tisdag 16/2 kl. 08.07
Semlor, semlor...I dag kommer semelbakerskan mormor och fixar och donar. Bjuder på semlor, så gott!
Hon kan det där med service, ta hand om, tänka på sig själv minst etc, etc..den generationen.
Men jag ska masa in i duschen och sen masa mig över till mina gamla vän Lena B för lite "sjuk snack", två ärrade och erfarna kvinnor som har varit på lassa en hel del!!! Vi syns senare!!

Urmodern har tagit bort livmodern...

YES, då är det äntligen gjort! Vad ska man säga opererad och klar! Tagit bort det som är det mest magiska med en kvinna! Livmodern!! Kunna bära ett barn och få det att överleva för att sedan födas till denna grymma värld!!
Operationen var ett ingrepp som efteråt gjorde såå ont..ett enda stort tomrum i magen.
Det bevis som finns kvar att ingreppet var utfört är ett sår på 20-25 cm!
Sytt och tejpat. Sjukskrivning i 6 veckor! Inte röra dig ta det lugnt, INTE LYFTA!!
Rastlösheten innfann sig ganska så snabbt! Ja, nog om detta ingrepp, till historien hör att jag har haft problem med cystor på äggstockarna innan denna operation. Åkte in för några år sedan och punkterde en cysta som jäklades. Så ont! Innan julen 2009 blev det akut inläggingen med "hela paketet" som var inflammerat. 220 i snabbsänka när man kommer in på akuten..Fullt med cystor på denna besvärliga äggstock. Livet som är så nära en, helt plötsligt så känns döden ännu närmare!!
2001 dog min kära stora syster i  cancer. Denna cancer började i äggstockarna/livmodern, men allt avlägsnades inte när man uppäckte det första gången! Efter tag kom hon tillbaka med då hade det spritt sig till hela livmodern och magen! Sen gick det bara utför, hösten 2001 insomnade hon och jag saknar henne jätte mycket!!
Så läkaren och även mitt beslut blev därför i julas att ta bort den "elaka" äggstocken och hela livmodern..Ett tufft beslut men för fasen jag har ju fött 3 vackra flickor..så det kan väl räcka, men det känns ändå..tomt i magen!!
Jag kan aldrig mer föda ett barn!!
Så nu är det ett lugnt liv framöver dom följande 6 veckorna. Ha tagit mig ut i det vackra vädret  idag för att se något annat en lägenhet och två arbetslösa "vuxna" tonåringar!!(suck)
Kände mig nästan folkskygg första gången jag satt näsan utanför dörren..finns det ett liv där ute med? Något annat är Facebook och alla dessa såpoperor på TV.  Har fastnat lite i "Greys anatomy", jag kan slå vad om att det beror på att det utspelar sig på ett sjukhus och det står en lite närmare hjärtat för tillfället!
Fortsättningen följer..jag har bara börjat!! Kram på er livsandar...